Jag ber om ursäkt för min kassa uppdatering, har haft bloggtorka och samtidigt varit å flyttat åt en bekant och åkt runt i södra delarna av Finland :) (passade ju bra att ha bloggtorkan precis då man var ute och flängde omkring!) ;)
I våras köpte jag ett medlemskap på en slags Viktklubb.se liknande höm, klubb? Internetsamhälle? Men här i Finland då.
Först blev jag jätte peppad av alla andra medlemmar (man kan prata med andra medlemmar på olika diskussionsforum) och allas olika bakgrunder och utgångslägen. I mars var det nån som ville börja springa och frågade om tips och så. (Har inte loggat in där sedan maj (eftersom jag nådde mitt mål på -10kg ganska fort medan jag var medlem)). Märkte dock att mitt medlemskap fortfarande var i kraft så jag loggade in och kikade runt. Anyhow, där var samma människor som i mars. Samma vikter, samma tjat om att "sen när jag har ett par skor, dååå ska jag gå ut och gå..." Exakt samma människor, exakt samma diskussioner och exakt samma mål, som för snart ett halvår sedan...
Okej, jag kan förstå att det tar tid att våga ta dom där första stegen på vägen, att våga gå in i en sportaffär och köpa utrustning, när alla andra kunder är smala och vältränade och det inte alltid finns sportkläder i stora storlekar. Jag förstår att det kommer hinder på vägen, sjukdomar, skador, händelser som gör att man inte har möjlighet att ta sina första joggingsteg även om man HAR vågat skaffa utrustning.
Däremot förtår jag mej inte på den där bittra stämningen och avundsjukan som verkar ligga och pysa och jäsa på sånadär forum.
EXEMPEL: en tjej som fått barn i maj, hade skrivit i slutet av maj att hon vill gå ner 20 kg till september. Jag påstår att det inte är omöjligt. Svårt och jobbigt absolut, men inte omöjligt. Vet ni vad tjejen hade fått för kommentarer? (Alltså från damerna som var sååå peppande när man först loggade in på forumet i mars, men som nu verkar ha stått stilla i flera månader) Så här blev tjejen bemött: "det är alldeles för svårt mål du har", "du kommer inte att klara det...", "satsa på att gå ner lite mindre...", "det här handlar om livsstilsförändring och inte bantning..."
Absolut är en del av bantningen att lära sig ändra på vanor och ovanor, att lära sig hur man ska lägga upp sitt ätande och motionerande. Men vad i helskotta hjälper det om man kan allt det där i teorin men inte tar in det i riktiga livet varje dag? Just det, det hjälper inte ett jota!
Dessa damer som kommenterat har alla (efter vad de själva berättat) över 60kg att gå ner innan de ens börjar närma sig normala vikter. De är alla gamla medlemmar i den här viktklubben och brukar gå ner ca 10kg innan de ger upp, avbryter medlemskapet, äter upp sig och lite till och blir medlemmar på nytt. Ingen av dem motionerar (detta är alltså efter vad de själva skrivit på sina presentationer), utan det ska alla börja sen nångång när...
Har 3 åsikter om motion och övervikt.
1. Det ÄR tungt att motionera när man väger massor. Ex vid joggning avger varje stöt (dvs varje steg/studs) en kraft som är 3*ens vikt (ex 3*95kg) som då slår på knän, leder, fötter osv. Det är tunga grejer!
2. Alla SKA motionera. Det spelar ingen roll om man är smal, normal eller fet, man SKA motionera. Man kan vara hur smal som helst utanpå, men ändå vara fet inuti (väga jätte lite, men äta skräpmat och inte motionera alls). Övervikt är inte en orsak till att slippa motionera, likaså är smalhet ingen orsak till att slippa motionera.
3. Övervikt är ingen sjukdom eller hinder för någonting. Övervikt kan leda till sjukdomar och övervikt kan vara symptom på sjukdomar, men själva tillståndet övervikt är inte en sjukdom som i sig gör en funktionshindrad. (Nu ska ni ta det med en nypa salt det jag skriver och fundera lite längre innan ni börjar författa hatbrev åt mej ;) ) Absolut finns det saker man inte kan utföra när man är kraftigt överviktig. Joggning är tungt, trappor är tunga, gym kan vara psykiskt påfrestande, likaså simhallar. Men med alla dagens teknikprylar (Wii-spel, iPhone-appar osv) så kan vem som helst, var som helst motionera en stund varje dag.
Jag blir irriterad på människor som tror att såna som är smala springer maraton varje dag, medan såna som är feta bara äter och äter. Jag har kompisar som är på gränsen till underviktiga, men som inte orkar gå upp för trapporna från första till tredje våningen, utan alltid tar hissen. Såna som hellre missar bussen därför att dom inte orkar springa för att hinna. Sedan har jag vänner som är lite överviktiga (eller mer) och som nästan dagligen är ute och joggar, cyklar, tränar osv.
På viktklubbens forum satt damerna och hackade ner på nybörjare som hade klara mål, som var villiga att satsa på sin viktnedgång. Varför? Vad är dom rädda för?
Jag märkte också att varje gång jag kommenterar nånting jag har tränat på motionsforumet, så försvinner dessa damer därfirån, alternativt säger åt mej att jag bör hålla vilodagar si och så mycket eftersom jag ändå är sååå fet ännu...
Tack, men jag vet nog själv när jag behöver eller inte behöver vila.
Ni som har gått ner i vikt/går ner i vikt, märker ni av att familj, vänner, bekanta, kolleger kanske ger små pikar mellan komplimangerna? Typ nuu har du väl gått ner helt tillräckligt? Även om ni precis sagt att ni ska gå ner minst XXX kilo ännu?
Jag har åtminstone en del vänner/bekanta som kommenterar det jag äter, det jag tränar, och mina nedgångna kilon. Mellan "oj, det var ju duktigt av dej" så kommer alltid: "men du håller väl vilodagar, du vet väl att man måste vila minst xxx timmar..." eller "nu har du ju gått ner redan 20kg, nu behöver du väl inte gå ner mer...?"
Vad är dom rädda för? Att jag ska nå min målvikt (när dom förövrigt redan befinner sig på sin normal-vikt)? Att jag ska bli mera vältränad? Ursäkta om jag skryter, men det är jag redan :D Haha... Nejmen, dom gillar inte att svettas så det är ganska enkelt jobb att träna mer än dom ;)
Det är ju så individuellt allting. Man borde inte jämföra sig med andra, men man gör det ändå. Så länge man gör det tyst så :)
Funderar allvarligt på att nästa gång nån säger åt mej att "men nu har du gått ner redan xxx kilo, ska du verkligen gå ner mer?" i ett genomskinligt försök hindra mej från att bli assnygg och superhet, så ska jag svara såhär: "jamen hördu, nu när jag faktiskt är supervältränad och springer xxx km på xxx minuter, så borde du kanske träna liiite mer än vad du gör? Annars lär du ha mer än 1 sak att avundas mej..." Haha!
Nej, men vad långt det blev :D Jaja, ni får ha en underbar onsdag allihop! :)
Ps. Nu skiter vi i sura tanter å avundsjuka bekanta och kör vårt race! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar