DAG 7 (347)-LUCIA!

Vilken morgon :D

Vaknade klockan 05:30 (somnade ju först efter midnatt nångång). Klädde mej i tomtekläder å så iväg till Barnkliniken för att lussa åt små patienter.

Vår handledare hade sagt att skolan skulle bjuda på luciadräkter men att man fick ha egna tomtekläder om man ville. Jag tog tomtekläder med för säkerhetsskull. BRA DET! Nämnligen alla luciadräkter var i storlek XXXS!!! HUR kan man göra så!? För det första tillverkarna, slog det dem aldrig att också vi lite större vill lussa nångång? Å skolan, det finns elever i en massa olika storlekar och former. Också de smalaste personerna i luciatåget hade svårigheter att dra på sig luciadräkterna. Å dom tjejerna är på gränsen till för smala. Så ni kan ju tänka er att dom var små dom där förbaskade dräkterna :(
Jag var så glad att jag litade på min instinkt och tog med mej egna kläder, hade en en rödvitrandig kjol, röda strumpbyxor, grå tröja, tomteluva och lykta. Behövde alltså inte kämpa med en omöjlig dräkt och känna mej fet och ful, kunde i lugn och ro njuta av att sjunga julsånger och sprida glädje åt de små barnen och deras familjer :)

Det var både stämningfullt och hemskt när vi lussade. Det fanns riktigt nyfödda som låg kopplade till maskiner och slangar och deras föräldrar som satt brevid och grät när vi sjöng. Vi såg cancersjuka barn, barn med organtransplantationer, barn med amputerade ben/händer, barn som hade svårt att andas och hade åkt hela natten med ambulans och in på akuten. Barn som var döende, barn som hade blivit friska men som var där på kontroll. Föräldrar som sov på golven brevid sina sjuka barn, föräldrar som grät, skrattade, bara stod där med sina barn i famnen. Det kändes som att man hade velat krama om dem alla och bara sagt att det kommer att bli bra.

Jag hade en sådan olustig stämning hela morgonen efter lussandet. Tänkte på Emil och på om någonting skulle hända honom. Han har ju varit intagen på sjukhus en gång som följd av en kraftig masjuka där han blev riktigt illa däran (uttorkning p.g.a. flera dagar spyende, diaréenade och nästintill obefintligt vätskeintag). Men med dropp och itvingande av mat och vätska blev han sakta men säkert bättre. Vi fick åka hem efter en skrämmande och påfrestande helg på sjukhus. Jag kan bara föreställa mej hur det känns att sova flera veckor, månader, kanske år på en madrass på sjukhus. Vi har en bekant familj som har ett barn som har ett hål i hjärtat. Pojken har blivit opererad flera gånger och familjen är vana vid sjukhusmiljöer och långa väntetider och ovisshet. Jag lyfter verkligen hatten för de familjer som har sjuka barn och som orkat stiga upp varje dag och sköta om sitt liv och sina eventuella andra barn. Ni är starka!

På kvällen åkte jag iväg till en klasskompis och beundrade hennes nya bebisar :) (Hon har precis blivit mamma åt två små schäfervalpar, Chico och Rocky :) ) Dom är bröder och helt underbart ljuvliga :D Mamma-genen vaknade till liv direkt, mina hormoner och ägg började dansa tango :D

DAGENS MAT:
Morgonmål: rågbröd med ost
Lunch: hemlagade "tacos" med maletköttsås och grönsaker
Middag: resten av de hemlagade "tacosen" och köttsåsen med grönsakerna
Snacks: en chokladbit och 2 kex hos S.