Vi skulle vakna tidigt, ducha, äta frukost och klä oss och i lugn och ro åka till mina föräldrar och sedan vidare till kapellet.
Observera S K U L L E.
Det blev inte så.
Emil sover då när han känner för det och har absolut inga bestämda tider för att gå å sova eller vakna. Så varje natt är som rysk roulett. Lita aldrig på att få sova en hel natt, likaså lita aldrig på att Emil kommer att vakna en viss tid. När som helst ändras dygnsrytmen.
Vi vaknade först efter klockan nio (skulle vara hos mina föräldrar vid tio). Panik duschning, panik frukost för Emil, panik promenad med hunden, panik framgrävning av bilen som blivit helt igensnöad under natten, panik körning till mina föräldrar. Där tog det stopp. Trafiken var kaos.
Inga bilar rörde sig någonstans, det var sådan snöyra baklyktorna på bilen framför syntes inte. Vindrutetorkarna fick jobba extra (utan löneförhöjning), gasfoten fick kramp och bromsen for på vintersemester till södern. Trevlig bilresa med andra ord.
När vi äntligen kom fram (vi körde nästan vilse i snöyran före vi kom fram) så blev det panikavlastning av bilen, byte av chaufför och så bar det av mot restaurangen där Minnesstunden skulle hållas. Mamma, Emil och jag dekorerade borden med blommor och en servitris trodde att Emil var mammas barn och att Eml och jag var syskon :D Sedan körde vi till Johanneskyrkan för en snabbgenomgång av sången jag skulle sjunga.
Väl framme fick jag och Emil å mamma sitta en stund på en Gudstjänst innan vi var ensamma med kantorn (som lyckades köra ett Chris Angel-trick och försvinna). Jag träffade kantorn ungefär en halvtimme innan begravningen och vi hann öva så mycket att jag gav mina noter åt kantorn och så sjöng vi en gång igenom stycket. Lite ändringar, bestämmelser och utredningar senare övade vi styckt en halv gång och så måste vi fara iväg till kapellet.
Jag ställer mej aldrig upp på scenen innan jag kan ett stycke helt och känner mej helt okej och bekväm med det. Gissa om jag kände mej bekväm med flunssa, snuva, hosta och sjuk hals och så en låt som jag hunnit öva en och en halv gång tillsammans med den som skall ackompanjera mej?
Begravningen var kort men fin. Jag ville sjunga i början för att sedan eventuellt kunna gråta i fred utan att behöva värna om rösten. (Man kan inte gråta och sjunga, det funkar inte alls.) Men någon bättre vetande hade placerat mej direkt efter jordfästningen (efter att prästen förklarat att den döda är död och allt det där om himmel och jord och sorgen). Väldigt trevlig placering. NOT!
Nå, jag höl mej i skinnet och såg på Emil hela tiden som spexade så jag inte skulle bli alltför känslosam. Sången gick bra, jag var i alla fall jätte nöjd. Sjöng "Memory" från musikalen Cats (skrevs av Andrew Lloyd Webber) och var min farmors absolut favorit låt i hela världen. Fick en massa tack och beröm efteråt :) Sådant är alltid välkommet ;)
Efter begravningen var det nedläggning av urnan och så Minnesstund på en restaurang. (Mamma och Emil och jag var in till restaurangen tidigare och dekorerade med blommor. ) Det var en ganska stillsam tillställning, helt okej mat (smörgåsar med lax och kött, kakor och kaffe).
Vi kände att vi behövde lite paus från allt det svarta så när gästerna började åka hemåt så for A, Emil och jag till Novitas garnaffär. Handlade lite garn och så for vi till mina föräldrar, bytte kläder, hämtade Nemi och åkte hem.
Nu-> SOVA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar