"Ska du nu verkligen träna istället för att komma ut med oss..." "Du kan ju hoppa över träningen idag..." Osv...
Om man tar träningen seriöst och inte har den som en en-gång-i-veckan hobby, är det viktigt att man får utrymmme för sin träning så ofta man behöver. Och på de tider man själv har möjlighet med. Ett cafébesök kanske kan flyttas, men ett träningspass är svårare (man ska hinna byta om, träna ordentligt, byta om, duscha, äta, varva ner...)
Jag älskar att svettas. Jag älskar att känna musklerna bränna. Jag älskar den där känslan när det är jag mot tidtagaruret och man slåss mot sitt PB (personbästa). Jag älskar att ha träningsvärk. Jag älskar när svetten rinner, orken tryter och man ger järnet. Jag är träningsberoende :D
I flera år har jag omgett mej med människor som har en helt annorlunda syn på träning, mat och livsstil än vad jag har.
1. Jag tycker att svett hör till en bra träning- dom anser att svett är äckligt.
2. Jag tycker om att ta ut mej själv på träningspassen- dom anser att det räcker med 1 km lååångsam promenad runt kvarteret.
3. Jag älskar träningsvärk- dom vet inte hur man stavar ordet "träningsvärk", alternativt får dom träningsvärk efter promenaden runt kvarteret och måste vila i minst ett år.
4. I min värld tränar man regelbundet flera dagar i veckan- i deras värld är regelbunden träning sådär en gång i året.
5. Jag anser att snabbmat är skräp- dom anser att snabbmat är dietvänligt.
6. Jag tycker att halvmaraton är långt, men lagom utmanande- dom tror att halvmaraton är någon TV-serie som går på Discovery-kanalen/en facebook-grupp som stöder pensionerade porrskådisar.
7. Jag tycker att träning går före utekvällar- dom anser att det är träning att flytta ölstopet från bardisken till munnen och sedan svaja omkring på ett folktomt dansgolv i 3,5 promilles fylla.
8. Jag anser att vara ägare till ett gymkort inte räcker som träning- dom tycker att det var värsta workouten att skaffa sig ett gymkort. För att inte tala om hur ansträngande det är att gå dit och byta om...
9. Mitt träningspass är åtminstone 1 timme, med uppvärmning, träning och nedvarvning- deras träningspass är in på gymmet, lyfta en galet tung stång 2½ gång, efter den ½-gången spricker en muskel och dom ligger sjuka i minst 2 år och tröstar sig med pizza och öl.
10. I min värld existerar inget dåligt väder, springa ute kan man göra precis när som helst- i deras värld är det alltid för varmt, för kallt, för snöigt, för regnigt, för soligt, för mulet, för dimmigt, för mörkt, för ljust, för grusigt, för asfaltigt, för terrängigt, för backigt, för skogigt, för åkrigt, för vattnigt, för torrt... För att inte tala om vilka fel det är på kläderna...
11. Att gå ner i vikt för mej innebär omläggning av kosten, borttagande av onyttigheter och onödigheter, att arbeta långsiktigt- viktnedgång för dem är pulver, pulvet, pulver och alkohol... Och världens ångest när alla förlorade hekton kommer krypande tillbaka efter 3 veckor...
Varför omger man sig med sådana människor egentligen?
Jag är en människa som alltid försöker anpassa mej till den jag tränar med (om det är så att jag är bättre än den andra). Vilket då leder till att mitt eget tränande blir lidande och jag gör kanske inte hela träningsschemat. Jag gillar att gå på gruppträning för att alla följer en ledare och gör i sin egna takt. Man kan och får koncentrera sig på att göra sitt bästa och behöver inte sakta ner bara för att grannen flåsar och ser blå ut.
För mej är träningen en självklar del av mitt liv, även om jag inte dagligen drar på mej värsta gymstassen och tillbringar flera timmar med att flexa den obefintliga bicepsen i gymspegeln, så går jag på promenad med hunden varje dag och försöker undvika bilen så gott det går. Vardagsmotion är bättre än ingenting. Men folk verkar ha svårt att förstå att man:
1. måste träna regelbundet för att det skall ge resultat
2. faktiskt föredrar träning framför slappande
3. vill hinna dra ett varv genom schemat innan man hänger med på annat
4. ser sportkläder som en del av klädmodet
5. kan träna även om man är fet
Det sistnämnda är faktiskt en väldigt jobbig sak tycker jag.
På gymmet verkar de allra flesta koncentrera sig på sitt eget tränande istället för att döma andra som tränar. Bland mina bekanta brukar följande scen vara ganska vanligt förekommande:
" Min man och jag springer mycket och har deltagit i halvmaraton ett par gånger. När han berättade för kompisarna att han sprungit halvmaraton var reaktionerna 'Åååh, va duktigt, det är ju sååå långt!' När jag berättade för samma människor att jag var med och också sprang, var reaktionerna 'Jaha, nå, det var ju roligt. Men det är ju inte lika långt som ett maraton?' "
Bara för att jag är ca 20kg tyngre än min man så kan jag ju då alltså inte vara lika duktig som han, nej nej. Och jag kan ju absolut INTE SPRINGA ett helt halvmaraton. Jisses.
Mina kompisar och "kompisar" brukar ofta säga att "tränar du inte för mycket nu..." "du som tränar kan väl äta extra mycket godis" " du har ju gått ner så mycket" varpå de trugar på en fat lastat med onyttigheter. Eh, nej, jag är ÖVERVIKTIG, FET, TJOCK, jag behöver gå NER i vikt, jag vill uppnå någonting med min träning, det kan jag inte göra om jag ska hålla på och käka godis, chips, kex, läsk, snabbmat osv... Jag vet själv när jag är nöjd med mej själv!
Ska man anta att många är avundsjuka på att jag tränar men de inte gör det? Men hallå, det är väl bara att börja!? Man behöver inte köpa gymkort på det dyraste gymmet i stan, man kan uppnå väldigt goda träningsresultat med att träna på ett sunkigt gym i en källare, röra sig ute i naturen, köpa medlemskort på billigare ställen såsom Friski och Svettis.
Vad jag inte förstår är varför man ska försöka hacka ner på såna som orkar släpa sin bak till gymmet och som försöker äta hälsosamt. Jag är trött på att lägga mitt egna liv på uppehåll bara för att vänner och bekanta anser sig påhoppade av mitt tränande. Jag tvingar ingen (förutom min man) att träna. Jag vill väldigt gärna gå på promenader, men om folk hellre super arslet av sig en lördagskväll och har världens bakfylla på söndagen istället för en rejäl promenad, så är det inte mitt problem. Jag väljer att träna, för det är trots allt MIN kropp, och JAG ska stå ut med den i resten av mitt liv!
Ibland måste man välja att vara egoistisk. Jag väljer att vara egoistisk när det kommer till min träning. Jag har mål som jag vill uppnå, och jag är trött på att andras åsikter och tankar skall komma före mina egna. (Klart att mitt barns välmående går före allt annat). Men jag kommer INTE att sluta träna och sträva efter min drömkropp! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar